Det är inte alltid lätt att vara överens med sig själv.. Att acceptera alla delar av sig själv. Idag har varit en sådan dag. Ångesten tog över och jag har inte lyckats släppa den och ta mig ut. Det gör mig förbannad och frustrerad och undrar hur länge det är meningen att jag skall leva såhär? Kommer det att vara så här resten av livet? Blir livet någonsin lätt? Antagligen inte.. Lika bra att börja där, med att acceptera det. Livet går upp och livet går ner. Ingen idé att sträva emot. Ändå är det precis det jag gör. Jag försöker kontrollera. Det mesta faktiskt.. Men framförallt hur jag mår, hur jag känner, hur jag tänker, vad jag ”får” göra och vad jag ”inte får” göra.
För er som inte känner till detta; Så fungerar det inte! Och det vet jag ju att det inte gör.. Men det går på automatik. För att jag skall acceptera saker och släppa taget om det så behöver jag påminna mig om det. Motståndet sitter där automatiskt. Flera års inövade vanor. Mönster för att skydda mig från fara. Bara det att min hjärna inte riktigt har förstått vad som är fara idag.. Inte min kropp heller för den delen.. Så den kan reagera på lite allt möjligt och jag försöker febrilt förstå vad som är fel. Förstår ingenting dom dagarna då min kropp bara säger:
- NEJ! Jag vill inte gå ut.
-Men det är ju så fint väder..
-NEJ!
- ...?
-Nej, nu går vi och lägger oss istället.
-Ok.
Och jag känner mig helt maktlös och blir så jävla förbannad på mig själv. Vad är det som är så jävla svårt?? Vist, förstår väl att det säkert bottnar i någonting.. Trauman som tydligen sitter fast i kroppen.. Jag har precis börjat skrapa på ytan till detta och intellektuellt försöker jag forma något slags svar till min undrande hjärna..
Börjat göra mycket Sedona Method nu.. Tänkte att allt skulle bli bra sådär vips. Den metoden är ju grymt bra och det går fort. Men nu har jag vist börjat rota i något riktigt djupt.. Vilket är bra.. Tror jag.. Hehe..
Känslorna, ångesten, är enorm och motståndet är stort. Men känner att det går framåt. Det är år av lager som skall skalas av. Ett i taget, där jag är, och det som jag klarar av. Lite i taget.
Inte så fort som jag hade tänkt mig, men jag förstår att jag behöver ge mig själv tid i detta och kärlek, mycket kärlek och acceptans.. Det finns en god anledning till varför det ser ut så här. Att tvinga ner eller skälla på mig själv hjälper inte. Har försökt med det i många år. Det gör det faktiskt bara värre.. *ler*
Acceptans är nog nyckeln till det mesta..
